Alltså jag vet, jag har haft sisådär en miljon olika bloggar.
Jag har ett mål med denna dock, den ska fylla någon slags funktion, ta upp det där tomrummet och kanske vara en plats för eftertanke.
Jag har "startat om", "satsat allt", "kört på riktigt" o.s.v ungefär en miljon gånger också. Man skulle kunna säga att jag uttryckt något i den stilen inför varje måndag de senaste 20 åren, så länge jag kan minnas.
Det känns ibland som att det här med viktnedgång är som en stor ogenomtränglig vägg, som att min relation till mat vore ett heroinberoende. Min "problematik" runt mat är ett slags beroende, jag har använt det på helt fel sätt så många gånger, belöning, ångestdämpande och sällskap. Det har fyllt tomrum och det har ätits i smyg, det har alltid varit ett slags orosmoment runt ätandet eller inte ätandet.
Som en bakvänd anorexia, men någonstans är det mer socialt accepterat och förståeligt att människor svälter sig, än att de äter. "för det är ju bara att sluta", "tjocka människor har ingen karaktär" osv, man ger riktigt överviktiga människor en operation och tror att det löser problemen. Att de lär sig att hantera mat på ett hälsosamt sätt och inte missbrukar det längre.
Fantastiskt!
Jag har egentligen kommit en bra bit på vägen, jag använder inte längre mat som ångestdämpande, vän, belöning o..sv i samma utsträckning som förut. Jag har inte den oerhört laddade relationen till den, men det är ändå något jag måste påminna mig själv om dagligen.
Att jag gick upp allt som jag kämpade bort är bara brist på koll och större intag än uttag, så simpelt är det. Det är exakt lika simpelt att bli av med det, större uttag än intag.
Att något så djävulskt enkelt, kan vara så fruktansvärt svårt.
Exakt lika osammanhängande som det är i mitt huvud idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar